Nattlykta · Artiklar · Svenska folksagor för barn
Sagoarvet
Sagorna finns kvar. De ligger fritt på nätet, i böcker från 1800-talet, i ett språk som ingen längre talar.
Kort svar: vid läggdags fungerar de korta djur- och skämtsagorna bäst. Fyra att slå upp i kväll, alla hos Djurklou: Pójken å räfven på sidorna 76 och 77, Jätten å Ekórr'n på 48 till 50, Gussfre! — Yxäskaft på 119 och 120 och Kórfven på 125 till 128. Ingen av dem slutar i fara, och alla ryms på två till fyra sidor. De långa trollsagorna, med prov som ska klaras och faror som staplas på varandra, hör hemma på dagen. Svenska folksagor är berättelser som spridits muntligt och som skrevs ned först på 1800-talet, framför allt av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och av Gabriel Djurklou. Samlingarna finns fritt på nätet, men språket är gammalt: räkna med att berätta dem med egna ord snarare än att läsa dem rakt av.
Det finns en stund i varje förälders liv då bokhyllan känns tunn. Barnet har hört allt, du har läst allt, och någonstans i bakhuvudet finns en känsla av att det borde finnas ett äldre lager att gräva i. Sagor som fanns före förlagen.
Det gör det. Och de är närmare än du tror, eftersom nästan allt som räknas som svenskt sagoarv har hunnit bli fritt att läsa.
En folksaga är en berättelse som spridits muntligt, från en människa till en annan, utan känd författare. Den har inget original. Varje berättare har lagt till och dragit ifrån, och den version som till slut hamnade på papper är en av många möjliga.
Det skiljer folksagan från konstsagan, som har en författare. Hans Christian Andersen skrev sina, Elsa Beskow sina, Astrid Lindgren sina. De är sagor, men de är någons.
Konstsagan har sin egen logik vid sängkanten. Vilken av Elsa Beskows böcker som passar vilken kväll, och var de går att läsa fritt, tar vi upp för sig i texten om Elsa Beskows böcker.
Två saker är värda att reda ut direkt, för de blandas ihop nästan alltid:
Om du någon gång läser en svensk folksaga i en modern bilderbok är sannolikheten stor att den går tillbaka till en av två utgåvor.
Svenska folk-sagor och äfventyr kom i två häften, det första 1844 och det andra 1849. Båda utgör första delen, och någon andra del blev aldrig utgiven. Undertiteln säger vad boken är: efter muntlig öfverlemning samlade och utgifna. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius var folklivsforskare och George Stephens språkforskare, och att förebilden var tysk döljer de inte: 1844 års volym är tillägnad bröderna Jakob och Wilhelm Grimm, »Tysklands sago-förtäljare«.
Det är här de titlar finns som känns bekanta även för den som aldrig läst dem: Prinsessan uppå Glasberget, Prins Hatt under jorden, Den lilla Guldskon, De två skrinen. Och en som klingar särskilt fint i våra öron, Pojken som stal jättens dyrgripar, där bytet i en av varianterna är svärdet, guldhönorna, guldlyktan och guldharpan.
Sagor och äfventyr berättade på svenska landsmål gavs ut av Gabriel Djurklou med illustrationer av Carl Larsson. Det speciella med den är att sagorna är nedtecknade på dialekt, framför allt nerikesmål, med en egen ljudbeteckning som gör sidorna märkliga att titta på första gången.
Det låter som ett hinder. I praktiken är det en hjälp när du läser sagan för dig själv: dialekten är nedskrivet talspråk, och den låter dig höra rytmen innan du berättar den vidare. Här ligger Lille Prick, Lasse min dräng, Jätten å Ekórr'n, Pójken å räfven och Gubben å gummá, sóm gjole arbetsbyte, den sista med en hake som vi återkommer till längre ned.
Den version du berättar i kväll är lika giltig som den som trycktes 1883.
Folksagor skrevs inte för läggdags. De berättades för vuxna lika ofta som för barn, i stugor på kvällen, och en del av dem är avsevärt hårdare än allt som ges ut för barn i dag.
Det som får en folksaga att fungera sist på kvällen är sällan ämnet. Det är formen:
De längre trollsagorna, där en pojke ska klara tre prov och varje prov är farligare än det förra, är underbara berättelser. De hör bara hemma tidigare på dygnet. Var spänningen ska ligga i en kvällssaga har vi gått igenom i vår guide till godnattsagan.
Titlar räcker sällan. Nedan står fyra sagor ur Djurklous samling med sidhänvisning och med vad som faktiskt händer i dem, så att du vet vad du ger dig in i innan barnet ligger i sängen. Alla fyra går att slå upp i kväll.
En pojke på väg till kyrkan får syn på en räv som ligger och sover på en sten. Där han står räknar han ut hela sin framtid: han ska döda räven, sälja skinnet, köpa råg för pengarna, så rågen på faderns åkerlapp, och när kyrkfolket går förbi och beundrar rågen ska han ropa åt dem att inte trampa i den. Han övar ropet. En gång, en gång till, och tredje gången ropar han så högt han orkar. Då vaknar räven och springer sin väg, och pojken får inte så mycket som en hårtapp. Sagan slutar i ett ordspråk om att aldrig skryta med det som inte är gjort.
Två sidor, ingen som kommer till skada, och en poäng som barnet ofta ser före dig.
En jätte har ätit sju fat gröt och sju fat mjölk och är ändå hungrig. Han äter en ko, en kalv, en räv, en häst, fem gubbar i en lergrop och sju pigor i en dans, och varje möte har samma replikskifte, med bara verbet utbytt: den som ska ätas säger att den nog kommer undan, och jätten svarar att han nog kommer efter. Sedan kommer ekorren, som far upp i toppen på en hög tall. När jätten tittar upp efter den får han solen i ögonen, och då spricker han. Alla trillar ut igen i omvänd ordning, gröten och mjölken rinner ut, och så är sagan slut.
Det är en kedjesaga, alltså byggd för att sägas med. Vid tredje djuret kan barnet repliken. Att slutet nystar upp hela raden baklänges gör den ovanligt användbar sist på kvällen: berättelsen tömmer sig själv i stället för att sluta i ett dån.
En lomhörd bonde står och täljer ett yxskaft när han ser lantmätaren komma på vägen. Bonden vet vad karlen brukar vilja ha och lägger svaren till rätta i förväg. »Först frågar han vad jag gör, och då svarar jag yxskaft. Sedan vill han låna märren, och då säger jag att ryttarna har ridit ryggen av henne. Sedan vill han låna ekan, och då säger jag att hon ligger för torr och håller varken väder eller vatten.« Så kommer lantmätaren och säger Gussfre, alltså Guds fred, god dag. Bonden svarar yxskaft. Och sedan frågar lantmätaren inte om märren och ekan utan om dottern och gumman, så att varje färdigt svar landar ett steg fel. Lantmätaren går därifrån och tror att bonden blivit tokig, och bonden är nöjd: den gången fick han allt svara.
Skämtsagan lever på att barnet hör felet innan någon i sagan gör det. Det är ungefär den enda sortens spänning som mår bra av att komma sist på kvällen.
En gumma är ensam hemma en kväll och väntar på gubben, som arbetar ute i skogen. Då kommer en fin och grann fru in i stugan och ber att få låna bryggkitteln, eftersom hon ska ha bröllop för sin dotter och väntar gäster långväga ifrån. Gumman lånar ut den, fast hon inte känner igen frun. Några dagar senare kommer kitteln tillbaka, och som tack får gumman tre önskningar. Frun går så fort att gumman aldrig hinner fråga vad hon heter eller var hon bor.
Gumman funderar på en gård och en kista full med pengar. Men det känns torftigt att bara ha lite blåsur mjölk att bjuda gubben på när han kommer hem trött, och hos grannen har hon sett en stor och fin korv. Hon suckar att hon gärna hade haft den korven, och genast ligger den på bordet. När gubben hör vad hon har önskat sig blir han arg och önskar att korven satt på näsan på henne. Där sitter den. Hur de än drar och sliter sitter den fast. Nu finns bara en önskan kvar, och vad ska de med rikedomar till om gumman aldrig kan visa sig bland folk? Så gubben önskar bort korven, den far sin väg, och de blir så glada att de far runt i stugan. Sagan slutar med att en korv kan vara aldrig så god i munnen, men sitter den på näsan vill man hellre vara utan den.
Önskesagor kan vara hårda. I en annan av Djurklous, Gummá å fisken på sidorna 168 till 171, slutar önskningarna betydligt sämre. Här är det värsta som händer en korv på en näsa, och barnet hinner ofta före gubben till den sista önskningen.
Folksagorna är inte snälla. I Hyltén-Cavallius samling finns en saga som heter Käringen som wardt stekt i ugnen, och en som heter Var-Ulfven. Barn lämnas i skogar, systrar förvandlas, jättar äter människor. Det är inte en brist i sagorna, det är vad de alltid har varit, och för ett barn på sju år kan det mörka vara precis det som gör dem värda att höra.
Det svåra är inte de sagor som ser hårda ut. Det är de som inte gör det. Tre exempel ur Djurklous samling, alla oskyldiga i innehållsförteckningen:
Ingen av de tre är förbjuden mark, och ett barn som är redo kan mycket väl vilja höra dem. Men de ska väljas medvetet, och sällan när lampan snart ska släckas. Vet vad sagan innehåller innan du väljer den. Om ditt barn redan tycker att rummet blir otäckt när lampan släcks finns mer att läsa i vår text om när barnet är rädd för mörkret.
Den som öppnar en av samlingarna möts av stavning som äfventyr och hvad, och hos Djurklou av en dialekt som ska ljudas fram. Att läsa det rakt av för en femåring fungerar illa.
Lösningen är den som muntliga berättare alltid har använt: läs sagan tyst för dig själv först, lägg boken ifrån dig, och berätta den sedan med dina egna ord. Du behöver bara komma ihåg ordningen på händelserna. Resten är din.
Så här kan det låta. Hos Djurklou låter mötet mellan jätten och kon så här: »Ja kåpar fäll' unna ja« sa koa, »men ja kåpar ätter ja« sa jätten. Vid sängkanten blir samma replikskifte: »Jag springer nog undan«, sa kon. »Men jag springer nog efter«, sa jätten. Berättelsen är hel, och det enda som gått förlorat är dialekten, där varje djur dessutom har sitt eget ord för hur det tar sig undan.
1177 Vårdguiden ger, på Region Blekinges sida om att läsa tillsammans, ett besläktat råd om bilderböcker: du behöver inte hålla dig till den tryckta texten, utan kan berätta med ditt eget språk och med bilderna som stöd. Det rådet förutsätter en bok framför er. Folksagan skiljer sig på en punkt: den har ingen originalformulering att vara trogen mot. Att lägga boken ifrån sig helt är alltså vårt eget tillägg, inte 1177:s råd.
Mer om röstläge, tempo och pauser när du berättar finns i vår guide till att läsa högt för barn.
Skyddet i 43 § upphovsrättslagen löper ut sjuttio år efter upphovsmannens dödsår, räknat till årets slut. Djurklou dog 1904 och Hyltén-Cavallius 1889, så för deras del gick den tiden ut för länge sedan. Sagan är däremot inte samma sak som boken: en bearbetning, en ny språkdräkt eller nya illustrationer är någon annans arbete och har sitt eget skydd. Det är utgåvan, inte sagan, du behöver läsa villkoren för.
Sagoarvet är inte bara text. John Bauer gjorde bilderna till sagosamlingen Bland tomtar och troll under seriens första år.
Hans bilder är fria i dag, och de ställer en egen fråga vid sängkanten: tål ett barn dem på kvällen? Vi har svarat på den separat, i texten om John Bauers sagobilder.
Den här texten handlar om sagorna, inte om sömn som medicin. Om ditt barn har återkommande svårigheter att somna, vaknar mycket under natten eller är påtagligt oroligt vid sänggåendet under en längre tid, är det BVC eller 1177 som är rätt väg. Vi skriver om ritualen. De kan bedöma det andra.
Atelier Nattlykta
Nattlykta är en atelier för kvällssagor där ditt barn är hjälten, vid namn. Du läser högt, scen för scen, medan skärmen mörknar mot drömmen. Fyra sagor i Höstskogen, plus en saga i veckan som väcks i Skogslyktan.
Hämta i App Store Läs mer om NattlyktaEn berättelse som spridits muntligt, utan känd författare, och som skrevs ned först på 1800-talet. De två stora svenska samlingarna är Hyltén-Cavallius och Stephens Svenska folk-sagor och äfventyr från 1844 och 1849, och Gabriel Djurklous Sagor och äfventyr berättade på svenska landsmål från 1883.
Nej, den är norsk. De tre bockarna Bruse nedtecknades i Norge av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe och gavs ut i Norske folkeeventyr. Den hör till samma nordiska sagoarv, men den är inte svensk.
De korta djur- och skämtsagorna. Fyra att börja med hos Djurklou: Pójken å räfven på sidorna 76 och 77, Jätten å Ekórr'n på 48 till 50, Gussfre! — Yxäskaft på 119 och 120 och Kórfven på 125 till 128. Alla fyra är korta, ingen av dem slutar i fara, och två av dem bygger på upprepning som barnet kan säga med. De långa trollsagorna med prov som ska klaras och faror som staplas fungerar bättre på dagen.
Djurklous samling från 1883 finns fritt hos Projekt Runeberg, som drivs av datorföreningen Lysator vid Linköpings universitet. Hyltén-Cavallius och Stephens samling finns hos Project Gutenberg. Litteraturbanken, som drivs av bland andra Svenska Akademien och Kungliga biblioteket, tillgängliggör svensk skönlitteratur på samma sätt.
Nej. Språket är från 1800-talet och Djurklous samling är dessutom nedskriven på dialekt. Läs sagan för dig själv först och berätta den sedan med dina egna ord. 1177 Vårdguiden ger, på Region Blekinges sida om att läsa tillsammans, ett besläktat råd för bilderböcker: berätta med dina egna ord, med ditt eget språk och med bilderna som stöd.
Källor