Nattlykta · Artiklar · Svenska folksagor för barn

Sagoarvet

Svenska folksagor för barn: vilka passar vid läggdags

Sagorna finns kvar. De ligger fritt på nätet, i böcker från 1800-talet, i ett språk som ingen längre talar.

Atelier Nattlykta · 19 augusti 2026

Det finns en stund i varje förälders liv då bokhyllan känns tunn. Barnet har hört allt, du har läst allt, och någonstans i bakhuvudet finns en känsla av att det borde finnas ett äldre lager att gräva i. Sagor som fanns före förlagen.

Det gör det. Och de är närmare än du tror, eftersom nästan allt som räknas som svenskt sagoarv har hunnit bli fritt att läsa.

Vad en folksaga är, och vad den inte är

En folksaga är en berättelse som spridits muntligt, från en människa till en annan, utan känd författare. Den har inget original. Varje berättare har lagt till och dragit ifrån, och den version som till slut hamnade på papper är en av många möjliga.

Det skiljer folksagan från konstsagan, som har en författare. Hans Christian Andersen skrev sina, Elsa Beskow sina, Astrid Lindgren sina. De är sagor, men de är någons.

Två saker är värda att reda ut direkt, för de blandas ihop nästan alltid:

• Bockarna Bruse är norsk. De tre bockarna Bruse nedtecknades i Norge av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe och gavs ut i Norske folkeeventyr. Den hör till samma nordiska arv, men det är inte en svensk saga.
• Bröderna Grimm är tyska. Snövit, Hans och Greta och Bremens stadsmusikanter kommer ur den tyska samlingen, inte den svenska. Däremot var det just Grimms utgåva som fick svenskarna att börja samla in sina egna sagor.

De två samlingarna nästan allt kommer ur

Om du någon gång läser en svensk folksaga i en modern bilderbok är det stor sannolikhet att den går tillbaka till en av två utgåvor.

Hyltén-Cavallius och Stephens, 1844 och 1849

Svenska folk-sagor och äfventyr kom i två häften, det första 1844 och det andra 1849. Båda utgör första delen, och någon andra del blev aldrig utgiven. Undertiteln säger vad boken är: efter muntlig öfverlemning samlade och utgifna. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius var folklivsforskare och George Stephens språkforskare, och att förebilden var tysk döljer de inte: 1844 års volym är tillägnad bröderna Jakob och Wilhelm Grimm, "Tysklands sago-förtäljare".

Det är här de titlar finns som känns bekanta även för den som aldrig läst dem: Prinsessan uppå Glasberget, Prins Hatt under jorden, Den lilla Guldskon, De två skrinen. Och en som klingar särskilt fint i våra öron, Pojken som stal jättens dyrgripar, där bytet i en av varianterna är svärdet, guldhönorna, guldlyktan och guldharpan.

Djurklou, 1883

Sagor och äfventyr berättade på svenska landsmål gavs ut av Gabriel Djurklou med illustrationer av Carl Larsson. Det speciella med den är att sagorna är nedtecknade på dialekt, framför allt nerikesmål, med en egen ljudbeteckning som gör sidorna märkliga att titta på första gången.

Det låter som ett hinder. I praktiken är det tvärtom: dialekten är nedskrivet talspråk, och talspråk är vad en saga vid sängkanten faktiskt är. Här ligger Lille Prick, Lasse min dräng, Jätten å ekórr'n, Pójken å räfven och Gubben å gummá, sóm gjole arbetsbyte.

En folksaga har inget original. Den version du berättar i kväll är lika giltig som den som trycktes 1883.

Vilka som brukar fungera vid sängkanten

Folksagor skrevs inte för läggdags. De berättades för vuxna lika ofta som för barn, i stugor på kvällen, och en del av dem är avsevärt hårdare än allt som ges ut för barn i dag.

Det som får en folksaga att fungera sist på kvällen är sällan ämnet. Det är formen:

• Korta sagor. Pójken å räfven upptar två sidor hos Djurklou, Jätten å ekórr'n tre, en formelsaga där jätten äter upp den ena efter den andra ända tills ekorren kommer undan, varpå jätten spricker och alla trillar ut igen. En saga som ryms i ett andetag hinner aldrig bygga upp någon större spänning.
• Djur snarare än monster. Göken, tuppen och orren, eller gumman och fisken. Djursagan har en egen sorts lugn: ingen är i verklig fara, och slutet är oftast en poäng snarare än en räddning.
• Upprepning inbyggd i texten. Muntliga sagor är fulla av formler som återkommer tre gånger. Det är berättarens minnesstöd, men det blir också barnets: den tredje gången kan barnet säga med. Det är samma mekanism som gör att barn vill höra samma saga varje kväll.
• Ett slut som lägger sig till ro. Skämtsagorna slutar med att någon blir lurad och alla går hem. Det är ett bättre kvällsslut än ett bröllop på ett glasberg.

De längre trollsagorna, där en pojke ska klara tre prov och varje prov är farligare än det förra, är underbara berättelser. De hör bara hemma tidigare på dygnet. Var spänningen ska ligga i en kvällssaga har vi gått igenom i vår guide till godnattsagan.

Vilka som är för mycket

Folksagorna är inte snälla. I Hyltén-Cavallius samling finns en saga som heter Käringen som wardt stekt i ugnen, och en som heter Var-Ulfven. Barn lämnas i skogar, systrar förvandlas, jättar äter människor. Det är inte en brist i sagorna, det är vad de alltid har varit, och för ett barn på sju år kan det mörka vara precis det som gör dem värda att höra.

Men det ska väljas medvetet, och sällan sist på kvällen. Läs sagan för dig själv innan du berättar den. Om ditt barn redan tycker att rummet blir otäckt när lampan släcks finns mer att läsa i vår text om när barnet är rädd för mörkret.

Språket är från 1800-talet, och det är inget problem

Den som öppnar en av samlingarna möts av stavning som äfventyr och hvad, och hos Djurklou av en dialekt som ska ljudas fram. Att läsa det rakt av för en femåring fungerar illa.

Lösningen är den som muntliga berättare alltid har använt: läs sagan tyst för dig själv först, lägg boken ifrån dig, och berätta den sedan med dina egna ord. Du behöver bara komma ihåg ordningen på händelserna. Resten är din.

1177 Vårdguiden ger ett besläktat råd, fast för bilderböcker: berätta med dina egna ord, med ditt eget språk och med bilderna som stöd, och knyt an till barnets egna erfarenheter. Det rådet förutsätter en bok framför er. Folksagan skiljer sig på en punkt: den har ingen originalformulering att vara trogen mot. Att lägga boken ifrån sig helt är alltså vårt eget tillägg, inte 1177:s råd.

Mer om röstläge, tempo och pauser när du berättar finns i vår guide till att läsa högt för barn.

Var du hittar dem, fritt

Upphovsrätten till ett verk gäller till utgången av det sjuttionde året efter upphovsmannens dödsår. Djurklou dog 1904 och Hyltén-Cavallius 1889, vilket gör att samlingarna sedan länge är fria att läsa och sprida.

• Projekt Runeberg har Djurklous samling från 1883 i sin helhet, sida för sida, tillsammans med Carl Larssons illustrationer. Projektet grundades 1992 och drivs inom datorföreningen Lysator vid Linköpings universitet.
• Project Gutenberg har Hyltén-Cavallius och Stephens Svenska folk-sagor och äfventyr med hela innehållsförteckningen och sagornas varianter.
• Litteraturbanken tillgängliggör svensk skönlitteratur i digital form. Den drivs som en ideell förening där bland andra Svenska Akademien, Kungliga biblioteket och Språkbanken vid Göteborgs universitet ingår.
• Biblioteket, för moderna återberättelser. De gamla utgåvorna är bäst för dig, de nya är bäst för barnet. Fråga i barnavdelningen efter svenska folksagor i nutida språkdräkt.

Bilderna som följde med

Sagoarvet är inte bara text. Sedan 1907 har sagosamlingen Bland tomtar och troll getts ut varje jul, en tradition som startades av tidningsmannen Erik Åkerlund. De första banden illustrerades av John Bauer, och det är i dem de skogar och de tunga, sorgsna troll finns som de flesta svenskar bär med sig utan att veta varifrån.

Bauer dog vid en förlisning på Vättern i november 1918, trettiosex år gammal. Bilderna han hann göra är i dag fria, och de är fortfarande det närmaste vi kommer en gemensam svensk bild av vad som finns bland träden när det blir mörkt.

Om kvällen är svår på riktigt

Den här texten handlar om sagorna, inte om sömn som medicin. Om ditt barn har återkommande svårigheter att somna, vaknar mycket under natten eller är påtagligt oroligt vid sänggåendet under en längre tid, är det BVC eller 1177 som är rätt väg. Vi skriver om ritualen. De kan bedöma det andra.