Nattlykta · Artiklar · John Bauers sagobilder
Sagoarvet
Skogen är svart, näsorna är kvarterslånga och prinsessan är alldeles liten. Ändå är det sällan där kvällen spricker.
Kort svar: de flesta av Bauers bilder fungerar vid sängkanten, och skälet syns i bilden. Trollen är stora och tunga, men i själva bilden händer nästan ingenting. Det är storleksskillnaden som skaver, inte ett hot som pågår. Det finns ett undantag värt att känna till, och det är hans mest kända bild. Tuvstarr vid skogstjärnen hör till en saga som slutar med att prinsessan förlorar allt och inte kommer hem. Titta gärna på den. Läs den inte som kvällens sista.
Det finns en bild nästan alla svenskar bär med sig utan att komma ihåg var de fick den. En mörk skog med stammar som går ur bild uppåt. Ett troll som är för stort för sidan. Och någonstans i kanten en liten vit gestalt som inte verkar rädd.
Den bilden är John Bauers, och den är hundra år gammal. Förr eller senare hamnar den i knät på en förälder som ska läsa godnatt, och då kommer frågan: klarar mitt barn det här på kvällen?
John Albert Bauer föddes den 4 juni 1882 i Jönköping och drunknade den 20 november 1918, trettiosex år gammal, när ångfartyget Per Brahe förliste på Vättern. Han hade gått ombord i Gränna tillsammans med sin hustru, målarinnan Ester Ellqvist, och deras treårige son. Fartyget var överlastat och däckslasten var inte ordentligt surrad.
Från 1907 illustrerade han sagosamlingen Bland tomtar och troll, som kom ut varje jul på initiativ av tidningsmannen och förläggaren Erik Åkerlund. Bauer gjorde bilderna fram till 1915, med ett uppehåll 1911. Det är i de banden den svenska sagoskogen fick sitt utseende, och där stannade den.
Att han hann med så lite är lätt att glömma. Det mesta av det du känner igen gjordes under åtta år av en man i tjugo- och trettioårsåldern.
Här kommer en sak som brukar överraska. Det knotiga, fula trollet med den tunga näsan är inte hämtat ur folktron. Nationalmuseum skriver rakt ut i sin beskrivning av akvarellen Ett skogstroll att det bland andra är just Bauer som gett oss den bilden, och att trollen i folktron ofta såg ut som helt vanliga människor och till och med kunde vara vackra, ofta avslöjade först av svansen.
Med andra ord: när ditt barn ritar ett troll ritar det en konstnärs idé från omkring 1910, inte ett arv från medeltiden.
Utseendet har en konkret bakgrund. Sommaren 1904 reste Bauer till Lappland och tillbringade en månad i fjällen, där han tecknade av redskap, dräkter och föremål. De detaljerna kom sedan tillbaka i trollens kläder: skinn, luvor, pjäxor, breda bälten. Trollen är alltså klädda som folk. Det är en del av förklaringen till att de framstår som tunga och långsamma snarare än som rovdjur. Åtminstone är det vår läsning av dem.
För de flesta barn är svaret nej, och det är värt att förstå varför, för det säger något om hur man tittar tillsammans.
Axel L. Romdahl skrev redan 1920, i artikeln om Bauer i Svenskt biografiskt lexikon, att konstnären särskilt förstod att betona motsatser i storlek och mått, och gav som exempel en liten vit prinsessa sittande i en stor svart skog
. Det är hela mekaniken i en mening. Obehaget i en Bauerbild kommer av proportionerna, inte av en handling som håller på att gå illa. Ingen jagar någon. Ingen har öppen mun. Trollet lutar sig fram och tittar.
Nationalmuseum går ett steg längre och kallar det en tyst överenskommelse med betraktaren om att de främmande väsendena inte i första hand är skrämmande, utan snarare tilltalande och vänskapliga.
Men bilden avgör inte. Barnet avgör. Ett barn som bläddrar snabbt förbi ett uppslag har svarat på frågan, och då behöver du inte förhandla om det. Bläddra vidare, och spara uppslaget till en förmiddag. Hur man pratar om det som skrämmer i mörkret har vi skrivit om separat, i texten om när barnet är rädd för mörkret.
Det är lättare att titta på en bild i taget än att bläddra igenom en bok. Här är tre att slå upp, alla tre i Nationalmuseums samlingar och alla tre fria att se på nätet. Inventarienumret står med, eftersom det är det som gör att du hittar rätt bild och inte en av alla efterhärmningar. Ingen av de tre hänger framme: samtliga angavs som inte utställda när vi kontrollerade i september 2026.
Ett troll böjer sig ner över ett litet skogstorp. Nationalmuseum sammanfattar vad som pågår med två ord: trollet böjer sig nyfiket ned och sniffar med sin kvarterslånga näsa. Det är hela händelsen i bilden.
Om du vill visa ditt barn varför de här bilderna sällan spräcker en kväll är det den här du ska ta fram. Det som ser ut som ett hot är, i museets egen läsning av sin egen bild, nyfikenhet. Akvarell, 32 gånger 33 centimeter, inventarienummer NMB 342.
Den här hör till Helena Nybloms saga Bortbytingarna, och det är värt att veta vad den sagan gör, för den gör raka motsatsen till den mest kända. En trollfar blir så förtjust i den lilla prinsessan Bianca Maria att han stjäl henne ur vaggan och lägger dit sin egen unge i stället. Barnen växer upp, ingen av dem passar in, och på bröllopsdagen flyr båda två tillbaka till sina egna. Sedan ställs allt till rätta.
Det är alltså en hemkomst, och det är ovanligt nog i det här materialet för att vara värt att spara. Nationalmuseum beskriver själva bilden som mer stämningsskapande än berättande, vilket är precis vad man vill ha vid sängkanten: något att titta in i, inte något som pågår. Akvarell på papper, 25 gånger 25 centimeter, inventarienummer NMB 363.
Här finns inga troll alls. Nationalmuseum beskriver den som den drömska målningen av karaktären Vill vallareman, som spelar musik för sina getter under stjärnhimlen. En pojke, några getter, en natthimmel.
Namnet kommer ur samma bokserie. I 1909 års årgång står Cyrus Granérs saga om de fyra stortrollen och lille Vill-Vallareman, där stortrollen ställer till elände för alla i sin kamp om vem som ska bli trollkung, och där det är den lille vallpojken som med sin rådighet ställer allt till rätta och till sist hyllas som trollens kung. Museets akvarell bär ingen uppgift om vilken saga den hör till, så vi påstår inget om den saken. Men en liten en som reder ut det, under stjärnor, är en bra sista bild för en kväll. Akvarell, 35 gånger 35 centimeter, inventarienummer NMB 341.
Om du bara känner till en Bauerbild är det förmodligen den här. En naken liten flicka sitter hopkrupen vid en svart skogstjärn och ser ner i vattnet. Bilden heter Ännu sitter Tuvstarr kvar och ser ner i vattnet, och den hör till slutscenen i Helge Kjellins Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr, som stod i Bland tomtar och troll 1913.
Prinsessan lockas ut för att se världen utanför slottet och får älgtjuren Långeben Skutt att bära henne. Hon har tre saker med sig som visar att hon är prinsessa: den vita klänningen, kronan av guld och ett guldhjärta i en kedja om halsen. Älvorna tar kronan. Skogsrået tar klänningen. Vid tjärnen lutar hon sig fram, och hjärtat glider av halsen ner i det mörka vattnet. Då stiger hon av älgens rygg, sätter sig i mossan vid kanten och ser ner efter det. Skutt ber henne följa med. Hon stannar. När han passerar nästa gång är hon borta, och på platsen växer en liten vit blomma.
Det är en vacker saga. Det är också en berättelse utan hemkomst, och den ligger därmed tvärtemot allt vi annars rekommenderar för kvällens sista stund. Var spänningen bör ligga och hur en godnattsaga helst slutar har vi gått igenom i vår guide till godnattsagan.
Att slutet sitter kvar är inte bara vår läsning. Arkeologen Emelie Schmidt Wikborg, som gått igenom sagans ursprung i Skogshistoriska Sällskapets Årsskrift, inleder med att hon läste den om och om igen som barn och ändå aldrig förlikade sig med slutet: hon tyckte att det var sorgligt och obegripligt. Älgens replik strax innan, först minnet, sen sinnet
, är inte heller skriven för att lugna någon.
Vår hållning är enkel: läs Tuvstarr på en söndagseftermiddag, gärna högt och långsamt, och prata om den efteråt. Vid sängkanten räcker det att titta på bilden och låta sagan vänta.
En bild är inte en text, och den tål ett annat tempo. Några saker som brukar göra stunden bättre:
Där står ett troll och tittarär något annat än
trollet tänker ta henne. Det senare lägger till en handling som bilden faktiskt inte visar.
Att låta rösten sjunka och pauserna bli längre fungerar lika bra framför en bild som framför en text. Mer om tempo och röstläge finns i vår guide till att läsa högt för barn.
Bauer dog 1918. Upphovsrättslagen skyddar ett verk till utgången av det sjuttionde året efter upphovsmannens dödsår, så hans bilder är fria sedan länge. En sak att hålla isär: att bilden är fri betyder inte automatiskt att varje fotografi av originalakvarellen är det, eftersom museer och förlag kan ha egna villkor för sina bildfiler. Läs vad som står vid just den fil du vill använda.
Fyra vägar till bilderna, utan att köpa något:
Vill du läsa själva folksagorna som Bauers värld växte ur, har vi samlat vilka som brukar fungera vid sängkanten i texten om svenska folksagor för barn.
Bland tomtar och troll har kommit ut varje jul sedan starten, och serien tog inte slut med Bauers död. Efter honom kom Gustaf Tenggren, och åren 1927 till 1980 var det Einar Norelius som illustrerade. Senare har bland andra Hans Arnold gjort bilderna.
Det är praktiskt att veta, om ni har ett band hemma eller hittar ett på loppis. Årtalet på ryggen avgör vems skog ni håller i, och skogarna ser inte alls likadana ut.
Den här texten handlar om bilder och om ritualen kring dem, inte om sömn som medicin. Om ditt barn har återkommande svårigheter att somna, vaknar mycket under natten eller är påtagligt oroligt vid sänggåendet under en längre tid, är det BVC eller 1177 som är rätt väg. Vi skriver om kvällen. De kan bedöma det andra.
Atelier Nattlykta
Nattlykta är en atelier för kvällssagor där ditt barn är hjälten, vid namn. Du läser högt, scen för scen, medan skärmen mörknar mot drömmen.
Hämta i App Store Läs mer om NattlyktaFör de flesta barn är de det inte, och skälet syns i bilden. Trollen är stora och tunga, men de gör sällan något: de står, lutar sig fram eller tittar. Nationalmuseum beskriver det som en tyst överenskommelse med betraktaren om att väsendena inte i första hand är skrämmande. Men det är barnet som avgör, inte bilden. Vänder ditt barn blad snabbt förbi ett uppslag är det svaret.
Bauer dog 1918, och enligt upphovsrättslagen gäller skyddet till utgången av det sjuttionde året efter upphovsmannens dödsår. Hans egna bilder är alltså fria sedan länge. Ett museums eller ett förlags fotografi av en originalakvarell kan däremot ha egna villkor, så läs vad som står vid just den bildfilen du vill använda.
Ännu sitter Tuvstarr kvar och ser ner i vattnet, från slutscenen i Helge Kjellins Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr, som stod i Bland tomtar och troll 1913. Värt att veta vid sängkanten: sagan slutar med att prinsessan har förlorat sin krona, sin klänning och guldhjärtat hon bar om halsen, och att hon inte kommer hem.
Han illustrerade samlingen från starten 1907 och fram till 1915, med ett uppehåll 1911. Efter honom kom Gustaf Tenggren, och åren 1927 till 1980 var det Einar Norelius. Har du ett band hemma är det alltså årtalet som avgör vems bilder du håller i.
Nationalmuseums samlingar finns sökbara på nätet med bild och beskrivning, och Projekt Runeberg har ett bildgalleri med korta bildtexter. Litteraturbanken har en sida för Bauer med faksimil. Biblioteket är den fjärde vägen: nyutgåvor av Bland tomtar och troll står i de flesta barnavdelningar.
Källor