Nattlykta · Artiklar · Astrid Lindgren vid läggdags
Sagoarvet
Du växte upp med dem, och nu står de i barnets hylla. Men alla är inte skrivna för den sista kvarten före sömnen.
Kort svar: Astrid Lindgrens mest kända böcker är kapitelböcker, och de som passar kvällen bäst är de lugna och vardagliga. För de yngre: en av bilderböckerna om Lotta, eller Alla ska sova, en bilderbok byggd på hennes vaggvisa. För barn som orkar följa en kapitelbok: Alla vi barn i Bullerbyn, ett kapitel per kväll. Pippi Långstrump och Karlsson på taket tar fart och läses gärna tidigare. Mio, min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Sunnanäng handlar om döden, ensamheten och det onda, och vi tror att de gör sig bättre på dagen.
Det finns en särskild sorts förväntan i att ta fram en bok man själv fick läst för sig. Du minns rösten, rummet, kanske en viss bild. Och så läser du tredje kapitlet för en femåring och märker att det du mindes som mysigt är ganska spännande när det läses högt klockan halv åtta.
Lindgren skrev för barn i alla åldrar, men hon skrev sällan för sängkanten. Den här texten sorterar hennes böcker efter kvällen: vilka som sänker tempot, vilka som höjer det och vilka som är värda att spara till dagen. Sorteringen är vår egen. Årtal, illustratörer och bokform är kontrollerade mot Astrid Lindgren-bolagets egen sajt, Libris och förlaget, och alla källor står längst ner.
Det första att veta är att de stora titlarna, Pippi, Bullerbyn, Emil, Karlsson, Mio och Ronja, alla kom ut som textböcker med illustrationer, inte som bilderböcker. Många av dem har senare fått bilderboksutgåvor, och det är de som ofta står i de yngre barnens hyllor. Lindgren skrev också bilderböcker direkt för den formen, och efter Ronja Rövardotter 1981 skrev hon inga fler kapitelböcker. Men originalen är skrivna för att läsas i kapitel, över flera kvällar.
Det avgör mer än man tror. En bilderbok börjar och slutar samma kväll. En kapitelbok lämnar något öppet till i morgon, och det öppna följer med barnet in i sömnen. Hur skiftet från bilderbok till kapitelbok brukar gå till, och när ett barn är redo för det, har vi skrivit om i texten bilderbok eller kapitelbok vid läggdags. För Lindgrens del betyder det att frågan sällan är vilken bok, utan vilket kapitel, och var du slutar.
Om vi bara fick välja en Lindgren till sängkanten blev det den här. Boken är illustrerad av Ingrid Vang Nyman och räknas till 1947, även om första upplagan bär årtalet 1946: arken trycktes det året, men boken kom ut året därpå. Kapitlen är korta och handlar ofta om en enda händelse: en lek, en födelsedag, något som börjar och tar slut samma dag. Ingenting står på spel som inte går att lösa före kvällen.
Det är den sortens bok som gör att du kan stänga efter ett kapitel utan att barnet protesterar, eftersom kapitlet redan har slutat. Den förväxlas lätt med Barnen i Bullerbyn från 2007, som är en annan bok: en samlingsvolym med tre bilderböcker illustrerade av Ilon Wikland. Samlingsvolymen passar ett yngre barn som ännu inte orkar hålla ett kapitel i huvudet. Se upp på biblioteket: 2025 kom ytterligare en samlingsvolym med samma titel, och den innehåller kapitelböckerna med Ingrid Vang Nymans bilder. Titta på illustratören innan du lånar.
Lotta finns i två kapitelböcker från början, Barnen på Bråkmakargatan från 1958 och Lotta på Bråkmakargatan från 1961, båda med Ilon Wiklands bilder. Den senare finns sedan också som bilderbok, först 1997 med Wiklands bilder och 2024 med nya bilder av Cecilia Heikkilä. Dessutom skrev Lindgren två bilderböcker om Lotta direkt för den formen: Visst kan Lotta cykla från 1971 och Visst kan Lotta nästan allting från 1977, båda med Wiklands bilder.
Lotta är arg, envis och liten, och vi tror att det är just därför hon fungerar vid läggdags för ett barn på fyra eller fem år. Hennes problem är barnets problem i lagom storlek, och de brukar ordna sig innan boken eller kapitlet är slut. Vi tror att bilderböckerna om Lotta är en bra väg in till Lindgren för ett barn som ännu inte orkar med kapitel.
Den här är mindre känd, och vi tror att den är den mest kvällsformade texten Lindgren skrev. Den ingår i samlingen Nils Karlsson-Pyssling från 1949 och handlar om Göran, en pojke som ligger sjuk och som i skymningen får besök av herr Liljonkvast. Tillsammans flyger de ut över Stockholm till Skymningslandet. Svenskt kvinnobiografiskt lexikon beskriver Göran som poliosjuk.
Berättelsen finns också som egen bilderbok sedan 1994, illustrerad av Marit Törnqvist. Astrid Lindgren-bolaget kallar herr Liljonkvast en vänligare föregångare till Karlsson på taket, och det är en bra sammanfattning av varför den passar kvällen: flykten över taken, men utan Karlssons stök.
En sak är värd att veta innan du läser. Göran är sjuk, och ett barn som frågar varför han ligger i sängen förtjänar ett svar. För de flesta barn räcker det att han är sjuk och att herr Liljonkvast kommer ändå.
Den bilderbok i Lindgrens namn som tydligast handlar om att komma till ro är Alla ska sova från 2019. Den bygger på hennes vaggvisa, med musik av Georg Riedel, och är illustrerad av Marit Törnqvist. Astrid Lindgren-bolaget beskriver den som en visa om att långsamt komma till ro.
Det är inte en saga, det är en visa i bilder, och den gör sig bäst sist, när de andra böckerna redan är lästa. Kan du melodin kan du sjunga den. Kan du den inte går den lika bra att läsa, långsamt och lite lägre för varje uppslag.
Pippi Långstrump kom 1945 med Ingrid Vang Nymans bilder, och den första boken om Karlsson, Lillebror och Karlsson på taket, kom 1955 med Ilon Wiklands. Båda är älskade, och båda är böcker om barn eller figurer som vägrar hålla sig till reglerna.
Det gör dem underbara att läsa och lite knepiga att sova efter. Ett kapitel där Pippi lyfter hästen eller Karlsson ställer till det i Lillebrors rum höjer tempot i rummet, och barnet vill ofta ha ett till. Det är inget fel på böckerna. Det är ett fel på klockslaget.
Två sätt brukar fungera. Läs dem tidigare på kvällen, före tandborstningen, och låt något lugnare ta det sista ordet. Eller läs dem sist men sluta i en lugn passage, där det finns ett naturligt andetag i texten, i stället för vid kapitlets slut. Slutar du i en lugn passage brukar det som väntar till i morgon kännas tryggt snarare än spännande.
Här finns Lindgrens största böcker, och vi tror att det är de som oftast läses för tidigt.
Mio, min Mio från 1954 beskrivs av Astrid Lindgren-bolaget som en bok som väcker tankar om livet och döden, gott och ont. Sunnanäng från 1959 är fyra sagor där Lindgren enligt samma källa tog sitt återkommande tema om barns ensamhet till det yttersta. Och Bröderna Lejonhjärta från 1973 börjar med en död och handlar i grunden om vad som kommer efter.
När Bröderna Lejonhjärta kom möttes den av hård kritik. Den stora tveksamheten hos vuxna läsare gällde skildringen av döden, och framför allt slutet. "Det ansågs för mörkt och skrämmande", skriver Astrid Lindgren-bolaget. Barnen som läste den gjorde en annan bedömning, och Lindgren fick tusentals brev. Själv skrev hon, i texten En bok kan läsas på många sätt, att barnen läser den som en spännande äventyrsbok.
Båda sakerna kan vara sanna samtidigt, och det är just därför klockslaget spelar roll. En bok som ett nioårigt barn läser som äventyr kan hos en femåring väcka frågor som inte hinner besvaras innan lampan släcks. Frågorna är inte farliga. De förtjänar bara ett ljusare rum och en förälder som har tid att sitta kvar.
Vi tror därför att de här böckerna gör sig bäst på dagen, en regnig söndag eller en lång bilresa, av ett barn som själv har bett om dem. Åldersangivelserna hjälper bara delvis. Rabén & Sjögren anger 6–9 år för sin utgåva av Bröderna Lejonhjärta från 2018, medan Astrid Lindgren-bolaget skriver att radiodramatiseringen är tänkt för ungefär 9–13 år och uppåt. Siffrorna gäller olika saker, och ingen av dem är skriven för en förälder som läser högt vid sängkanten. Varför förlagens angivelser är ett svagt stöd just för kvällen har vi gått igenom i texten om förlagens åldersangivelser.
Om ditt barn redan är rädd för mörkret är det här fel vecka för Mio. Vad som brukar hjälpa de kvällarna har vi samlat i texten om när barnet är rädd för mörkret.
Det här är en vanlig förväxling, och den kommer tillbaka varje december. Den klassiska svenska bilderboken Tomten från 1960, med Harald Wibergs bilder av gården i snön, har Viktor Rydbergs dikt som text. Räven och tomten från 1965 har text av Karl-Erik Forsslund, också med Wibergs bilder.
Lindgrens del i historien är en annan. Hennes tyska förlag bad henne skriva bearbetade versioner av texterna, och de gavs ut i Tyskland, Storbritannien och USA. På svenska kom hennes tomtetext först 2012, som Tomten är vaken med bilder av Kitty Crowther, och hennes version av räven och tomten 2017, med bilder av Eva Eriksson.
För läggdags spelar det mindre roll vem som skrev vad. Alla fyra böckerna är stilla, snöiga och långsamma, och vi tycker att de hör till de lugnaste böckerna i den här texten. Men det är bra att veta när barnet frågar, och när du letar på biblioteket.
Vi tycker att Lindgren är tacksam att läsa högt. Meningarna bär sig själva, dialogen är lätt att följa och berättarrösten talar ofta direkt till den som lyssnar. Det märks särskilt en kväll när du själv är trött. Några saker brukar ändå göra skillnad:
Astrid Lindgren läste in flera av sina böcker själv. Enligt Astrid Lindgren-bolaget finns hennes egna inläsningar på Storytel, Nextory, BookBeat, Spotify och Bokus Play, och de går att låna digitalt på de flesta bibliotek.
Det är en fin sak att ha, och många barn tycker om att höra hur hon själv lät. Vi tror att inläsningarna gör sig särskilt bra i bilen och på dagen. Vid sängkanten har din röst en fördel som ingen inspelning har: den kan stanna, svara på en fråga och sänka sig när barnet börjar bli tungt i ögonen.
Till skillnad från Elsa Beskows och John Bauers verk går Lindgrens böcker inte att läsa fritt på nätet. Hon dog 2002, och upphovsrätten gäller till utgången av det sjuttionde året efter dödsåret, alltså till och med 2072. Illustrationerna har dessutom egen upphovsrätt, knuten till respektive illustratör. De fria faksimilen du kanske använt för Beskows böcker finns alltså inte för Lindgren.
Biblioteket är därför vägen, och de flesta folkbibliotek har både originalen och bilderboksutgåvorna. Fråga gärna efter bilderboksversionen om barnet är yngre, eftersom den ofta står på en annan hylla än kapitelboken med samma namn.
Lindgren hör hemma i samma sagoarv som de svenska folksagorna, men hon gör något de inte gör. Folksagan berättar om vem som helst. Lindgren berättar om ett visst barn, i ett visst hus, och låter det barnet vara hjälten.
Den här texten handlar om böckerna, inte om sömn som medicin. Om ditt barn har återkommande svårigheter att somna, vaknar mycket under natten eller är påtagligt oroligt vid sänggåendet under en längre tid, är det BVC eller 1177 som är rätt väg. Vi skriver om ritualen. De kan bedöma det andra.
Atelier Nattlykta
Lindgren lät ett visst barn stå i mitten. Nattlykta är en atelier för kvällssagor där ditt barn är hjälten, vid namn. Du läser högt, scen för scen, medan skärmen mörknar mot drömmen.
Hämta i App Store Läs mer om NattlyktaFör de yngre: en av bilderböckerna om Lotta, som Visst kan Lotta cykla, eller Alla ska sova. För barn som orkar följa en kapitelbok: Alla vi barn i Bullerbyn, där kapitlen är korta och vardagliga och går att läsa ett i taget.
Den kan vara det, särskilt precis före släckt lampa. Boken handlar om döden och ansågs för mörk och skrämmande när den kom 1973, medan många barn själva läste den som ett äventyr. Vi tror att den gör sig bäst när den läses på dagen, av ett barn som orkar med frågorna den väcker.
Nej. Kan du vissla Johanna är skriven av Ulf Stark och illustrerad av Anna Höglund, och kom ut 1992. Den förväxlas ibland med Lindgrens böcker.
Inte den klassiska svenska bilderboken från 1960. Där är texten Viktor Rydbergs dikt, med Harald Wibergs bilder. Lindgren skrev en egen bearbetad version på beställning av sitt tyska förlag, och den kom på svenska först 2012 som Tomten är vaken.
Inte lagligt. Lindgren dog 2002, och upphovsrätten gäller till utgången av det sjuttionde året efter dödsåret, alltså till och med 2072. Biblioteket är vägen: där går böckerna att låna, och hennes egna inläsningar går på de flesta bibliotek att låna digitalt.
Källor